Vill att folk ska tycka synd om mig, men vill inte bli daltad med!
Vill att han ska veta att jag tänker på honom, men vill inte att han ska veta att jag saknar honom!
Vill visa mig svag, men vill inte förlora min styrka!
Vill bryta ihop, men vill inte fall handlöst ner!
Vill va stark och klara mig själv, men vill ha någon där som plockar upp mig!
Vill visa att jag klarar mig utan honom, men vill inte han ska försvinna!

Förutom det känns det som att det är något som ligger i utkanten av mitt undermedvetna och spökar. Kan inte sätta fingret på vem det är eller vad det är. Ena stunden gör det mig lycklig, nästa nervös och i den tredje super depp.
Anar dessutom att kära Herr Prestationsångest jämt hänger mig i hällarna. skulle behöva komma bort och slippa tänka, bara va och ha roligt. Slippa tänka på alla måsten, all press, allt som har med vikt att göra och framför allt pojkar.

Men det har jag inte tid med!
Och nu blir det sängen för imorgon är det praktik som gäller, och sen plugg och sedan handla med mamms!
Tröttare kan ingen vara!