Varför är jag en sån människa som tänker, en sån människa som stänger in vad jag känner, en sån människa som inte kan behålla de människor som betyder mest för mig. Det här inlägget är riktat till en speciell person och jag hoppas att hon läser det även om det skrämmer mig. Hur ber man om ursäkt efter så lång tid. Jag gör ett försök i alla fall för jag tror jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig.

Jag hade en vän en gång. En bästa vän. Den bästa och närmaste vän jag någonsin har haft.
Hade jag problem med något kunde jag alltid vända mig till henne. Det kvittade när, var eller hur. Jag va inte ensam med andra ord.
Jag har väl aldrig direkt varit ensam, jag är inte det nu heller men jag saknar vänner. Jag saknar det hon och jag hade. Jag känner folk men jag har ingen jag riktigt litar på.
Har såklart min lilla pling men det är inte samma sak som en riktig tjej kompis. Jag har folk att umgås med i skolan, men det är just det, skolan. Vi har försökt få ihop saker så vi kan ses utanför skolan men det skiter sig lixom alltid.

Vet inte riktigt varför jag skriver detta nu. Antar att det va ett inlägg jag läste som min gamla bästis skrivit. Antar, eller rättare sagt jag vet att det va det. Det inlägget fick mig att våga. Jag kan säga de elakaste saker men när det gäller konflikter och känslor är jag en riktig fegis. Jag tänker ofta på henne. På hur skönt det skulle va att skicka iväg ett sms och bara veta att det finns någon där i andra änden som bryr sig.

Vad va det då som gick fel?! En pojke blev inblandad och när det sket sig tror jag att en massa missförstånd gjorde att "kriget" brött ut. Jag vet inte riktigt vad som hände, jag vet bara att det bråket va sjukt jobbigt, jag va helt slut känslomässigt i en vecka efter.
Jag försökte komma på sätt att säga förlåt men jag va för envis. Antar att hon också va det för jag fick inget förlåt jag heller. Varför ska man va så satans envis för!!

Dock kan jag ärligt säga att skolan då tog kol på mig. Jag mådde så dåligt. Dum som jag är sa jag dock aldrig riktigt något om detta till min vän utan jag gömde det och låtsades som ingenting. Kort efter bråket hoppade jag dock av och världen började klarna upp lite när jag slapp plugget.

Jag har en hel del i mitt bagage som ingen i hela världen (om man inte varit med om det kan förstå). Det där hemska som hände för 2 ½ år sedan sitter i än idag och psykiatin i staden jag bor i suger. Efter 2 möten tyckte de att jag va okej, jag behövde inte mer hjälp enligt dem. Jag skulle stått på mig. Jag skulle för en gångs skull bett om hjälp.

Jag har mycket mer att säga men jag känner inte att det passar bloggen utan är en sak mellan mig och henne.
vi får väl se om hon slänger in en kommentar om hon läser detta. Kanske kan det inte bli som förr, kanske kan det. Men vi behöver inte va ovänner i alla fall och jag tror att både hon och jag skulle behövt prata om allt som hänt innan, under och efter.

Hur som helst så saknar jag henne fortfarande. Nej, vänta. Jag saknar inte henne. Jag saknar DIG och du vet precis vem du är.
Förlåt för allt. Vem vet, kanske går det på något underligt sätt att hitta tillbaka, kanske inte. Jag är villig att försöka fixa ett av mina största misstag. Hoppas du inte tolkar det som något desperat försök, utan tolka det som att du gav mig modet med ditt inlägg att äntligen be om ursäkt. Som sagt vet inte om vi kan lösa det men jag hoppas att det blir bättre än vad det är nu i alla fall.

Forever and always