Jag vill skrika.
Jag vill gråta.
Jag vill sätta mig i ett hörn och kasta mobilen i väggen.
Samtidigt vill jag bara le.
Jag vill må bra.
Jag vill att folk i min närhet ska må bra.

Jag vet inte vad det är med mig. Känner mig så konstig. Känns som att jag har missat en viktigt detalj och att tiden jag har på mig att komma på den börjar rinna ut. Varför har jag fått hjärnan som aldrig kan sluta tänka?! Varför kan jag aldrig va nöjd med mina egna prestationer?!
Jag vet att jag är bra på mitt lilla sätt, även om det är udda. Jag vet att jag är minst lika bra som alla andra bra människor.

Men DU är så arg på mig. Och jag förstår dig. Mer än du tror. Jag vet att du inte slår på tjejer, men ändå önskar jag att du kunde ge mig världens örfil så att lite av din inre smärta går över på mig. Jag önskar att jag kunde ta bort din smärta. Göra allt bra igen. Men jag kan inte ta bort den på det sättet du vill att jag ska ta bort den. Förlåt.

Ska bli så skönt att komma iväg till Blekinge om lite drygt en vecka. Skönt att slippa tänka. Slippa försöka va alla till lags hela tiden.

Å ja jag inser negativiteten i inlägget. Jag behövde få ur mig det bara.