Vill verkligen sova och är mega trött men kan inte komma till ro. 

Ingen som kan slå mig i huvudet med en stekpanna? Men bara nätt, måste upp vid 8. Vilket gör det ännu mer omöjligt att sova >.<

// Hon som vill ha besök av John Blund

.. har jag idag galet med ångest.

 

Aja helgen har erbjudit trevligt sällakp, god mat, nya vänner, gamla bekanta, snabba bilar och härliga motorljud.

Nu ska jag snart dra min rumpa till jobb och försöka stänga ute min ångest.

 

//Hon som älskar att befinna sig på bil-event

.. hos psykologen förra veckan var att skriva en lista över vad jag vill ha hjälp med. Den va inte det lättaste eller det roligaste. Kände mig sådär lagom förstörd!

Uppgiften den veckan är att skriva ner varje gång mitt humör ändras på helt under loppet av några sekunder. Jag ska skriva ner vad som händer, vad jag reagerar på och hur jag känner.

Sedan i torsdags har jag skrivit ner 3 händelser. Än så länge har det varit ganska lugnt. Återstår att se om det inträffar något mer innan jag ska till henne igen på onsdag.

Det störiga, eller kanske konstiga passar bättre, är att när jag är inne i min reaktion känns det helt normalt men när jag lugnat ner mig och skrivit ner vad som hänt känns det otroligt dumt men jag kan inte låta bli. Som tur är ska jag ju få hjälp med just mina humörsvägningar och det behövs verkligen. Vill få lite ordning på min skalle så jag kan börja dejta igen. Så jag kan ha en pojkvän (ja jag kände att det var pojkar som gällde för mig trots allt) som jag faktiskt kan behålla och inte reta ihjäl mig på honom. Vill kunna släppa alla negativa tankar och fokusera på de positiva saker. Är mer målmedveten än någonsin, för jag vet vem jag vill dejta! Och ja han är läcker! Dö-läcker!

.. känslan av att känna att allt kommer att ordna sig. Känns lite som att min psyke straffar mig för att jag hade så jäkla kul i lördags, känns som att psyket hämnas på mig för att jag inte ska få kunna känna att jag förtjänar att må bra. Kan inte skaka av min känslan av att något fattas.

Fick ett mail igår av en av de finaste människorna i världen med peppande-musik. Lyssnade aldrig på låtarna igår men gör det nu och måste faktiskt säga att det känns lite mer hoppfullt nu.

Får ta tag i dagens planer så känns det säkert ännu lite mer bättre sen.

Idag är det en välbehövlig dusch som står överst på listan, sen måste det inhandlas mat för det är helt tomt i både frys och kyl och väldigt tomt i skafferiet. Sen ska det pluggas, måste ta tag i skiten nu så det blir någonting gjort. Och ikväll ska jag med på en lägenhetsvisning.

.. psykolog-besöket väntar idag. Om lite mindre än två timmar ska jag vara där. Kan väl inte säga att jag känner mig direkt sugen på att åka dit men samtidigt har jag längtat så efter att få hjälp, efter att någon ska komma på vad det är som är fel i min hjärna. Jag kanske äntligen kan få en diagnos och veta vad det är jag kämpar emot.

Jag vill inte ha en diagnos för att kunna skylla på den, jag vill ha den för att jag själv vill veta vad som är fel. Varför jag är som jag är, gör som jag gör och säger som jag gör. Jag vill ha en diagnos för att jag då kan förklara för människor att jag ibland blir som en helt annan person på grund av att jag har en sjukdom. En sjukdom jag kämpar mot varje dag. En sjukdom som inte ska få vinna men dock en sjukdom som finns där.

Återkommer med ett nytt inlägg när jag varit där. Idag börjar resan mot en friskare och bättre hjärna, en friskare och bättre Katarina.

//Hon som borde sminka sig

.. en uppdatering om vad det var som hände häromdagen och varför jag nu mera går på medicinering.
Ni har genom min blogg fått en liten glimt över hur jag mår egentligen. Jag har en mur av att vara en sprudlande tjej men många järn i elden. Men om sanningen ska fram är jag en väldigt dyster tjej som inte orkar göra med än nödvändigt för att klara sig genom livet. Säger ofta nej till saker och ställer in saker just för att jag inte orkar ta mig ur sängen, ur soffan eller gå ifrån datorn eller xboxet. Jag tycker om att varar för mig själv men jag hatar att känna mig ensam. Vilket är en jäkla skillnad i min bok.

I alla fall för några veckor sedan fick jag den sista knuffen jag behövde för att söka ordentlig hjälp (Tack J!).
Och den 14:e, alla hjärtans dag, var jag och påbörjade min resa till att äntligen få må bättre och att få hjälp att fokusera på det bra och inte på det dåliga.

Läkarbesöket i måndags resluterade i alla fall i att jag fick en remiss till en psykolog, anti-depp tabletter och ångestdämpande/lugnande. Den tänkbara diagnosen är depression med panikångest känslor. Det är dock inte bekräftat än så jag kommer berätta för er vad diagnosen blir när jag fått en av en riktigt utbildad KBT-psykolog (KBT - Kognitiv beteende terapi). För terapi it is! Äntligen har en läkare tagit mig på allvar och sett till så jag får den hjälp jag behöver!

Medicinerna har börjat göra verkan. Jag blir lugnare av min ångestdämpande, dock aningen avtrubbad vilket gör det lagom svårt att fokusera när folk pratar med mig. Jag hör att de pratar men jag förstår inte riktigt vad de säger. Jag blir dessutom sjukligt trött av de båda medicinerna. Ut över det har nu även anti-depp medicinen börjat kicka in efter 3 dagar. Jag mår sämre. Vilket är normalt de första veckorna. Idag är verkligen en sån dag där jag måste anstränga mig till det yttersta för att inte bryta ihop och skrika och gapa över minsta lilla.

Kanske dålig timing att jag ska ner till Center Syd och se till så teleSNOR byter min telefon åt mig!

Och bara så ni vet kan det hända att mintt bloggande blir galet dåligt nu ett tag framöver just på grund av att jag är så galet trött hela tiden

// Hon som måste må sämre för att kunna bli bättre

.. får dig att må dåligt!
Efter en konversation med en av mina finaste vänner igår insåg jag att hon hade rätt. Hon sa att man borde eliminera allt sådant som får en att må dåligt. Och för en liten stund sedan fan jag mig i den situationen. Först så märkte jag hur humöret sjönk mer och mer, men sen rykte jag upp mig själv. Tag bort det som fått mina hjärnspöken att triggas och det lugnade ner sig.

Jag är sån som kan sitta och leta detaljer som kommer få mig att må dåligt, men i slutet på förra året råkade jag ut för en grej som sårade ganska mycket. Men jag lärde mig att inte gå tillbaka och "se efter" utan jag tog helt enkelt bort det som gjorde mig nedstämd och det blev betydligt lättare att komma över händelsen.

Och idag satt jag då som sagt i en annan sådan situation och jag tog bort störningsmomentet. Finns det inte där i periferin så finns det inte alls. Och jag behöver inte ha massa saker som ligger i periferin och stör mig.

Jag släpper på kontrollen, vilket är ett fruktansvärt stort steg för mig. Jag är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna men jag försöker, och jag hoppas att jag så småningom har varvat ner mig tillräckligt mycket för att känna mig säker på att jag klarar allt som slängs i min väg och att jag inte behöver kontrollera allt till 120 %. Även min tatuering kommer va en påminnelse om detta. Och nej jag kommer inte säga vad det är för av någon anledning har folk en tendens att sno mina idéer och använda dem som sina egna så jag inte kan änvända dem sen. Så ni som vet vad jag ska tatuera, se det som att jag litar på er ;)

//Hon som är försiktig med vem hon säger vad till numera