När mardrömmen blir verklighet.
Han tittar på mig och så säger han:
"Du har PCOS. Du kommer med största sannolikhet att bli gravid men vi kommer behöva hjälpa dig".
Min värsta mardröm har sedan jag va mycket yngre varit att inte kunna få barn och nu är det något jag måste leva med.
Det va ju inte därför jag var hos doktorn, det va ju inte alls vad jag förväntade mig att höra. Jag kan inte annat än att nicka och svara "okej".
Vi pratar vidare om problemet jag sökte för från början. Innan jag går därifrån säger han igen "så fort ni bestämmer att ni vill bilda familj så ringer du så gör vi vad vi kan för att det ska bli verklighet".
Jag går ut genom dörren, ringer mamma, ver henne möta mig. Så fort jag ser henne brister det. Marken öppnar sig och jag faller. Det slår mig och en MM-spark i magen att jag kanske inte kan bli gravid på naturlig väg.
Jag är arg, så jävla arg på universum som fortsätter att kasta skit på mig återigen när jag tror att livet är på väg att ordna upp sig. I går trodde jag verkligen att det verkligen var på väg att bli bra och sen kommer detta.
PCOS - Polycystiskt ovarialsyndrom. Ni kan läsa mer om det HÄR!
I korta drag innebär det:
* Svårt att bli gravid/eventuellt inte kunna bli gravid.
* Svårt att bli gravid/eventuellt inte kunna bli gravid.
* Ökad kroppsbehåring.
* Stor viktuppgång.
* Hormoner/humör som förändras som en berg-o-dalbana.
* Utebliven eller minskad menstruation.
Jag har under snart 1 ½ års tid vetat att något är fel i min kropp men ingen i sjukvården har tagit mig seriöst. Och igår fick jag av en slump reda på vad det är. Jag var som sagt inte ens hos doktorn för den anledningen. Han va noggrann bara och det ledde till att jag nu vet vad som är fel.
Det förklarar så jäkla mycket. PCOS i kombination med antidepressiva fick min vikt att skjuta i höjden, 30 kilo på 10 månader. Det förklarar varför det är så svårt att få bort den även när jag kämpar. Det förklarar varför jag ena stunden kan vara så glad och i nästa vilja strypa någon.
Igår efter beskedet om att jag fått jobbet kändes det som att världen va en plats med solsken, nu känns det som jag fastnat i ett svart moln och det enda jag kan göra är att se på när alla andra får det jag så gärna vill ha.
Jag försöker va positiv och intala mig att jag kommer kunna få barn, jag måste bara ha hjälp och vi kanske få kämpa lite mer än andra. Jag försöker intala mig att det är en lättnad att äntligen veta vad som är fel i min kropp och varför vikten är ett sånt bekymmer för mig. Jag försöker intala mig själv att jag nu, mer än någonsin, har en anledning att verkligen kämpa mot den här förbannade vikten. Att det är en bra sak att jag fått diagnosen redan nu. Då vet vi och kan få hjälp direkt när vi bestämmer att vi vill bilda familj.
Jag tänker inte ge upp, jag ska nå min målvikt, jag ska få ordning på mina hormoner och jag ska ta mig igenom detta på något sätt! Hör du det universum, det kvittar hur mycket du försöker knäcka mig men jag tänker INTE ge upp.
//Hon som ska gå ner i vikt och skaffa barn vare sig universum vill eller ej.
