Idag åkte lillasyster min till Teneriffa i tre veckor för att ha praktik. Vinkade av henne vid tåget för 1 ½ timme sedan. Kommer bli lagom tomt utan henne. Men tre veckor går fort iaf och jag hoppas att hon har sjukt kul där nere! <3

För övrigt läste jag ett blogginlägg innan som en tjejkompis till mig skrivit. Hon skrev om känslan av att va kär, känslan när det pirrar i magen på en och man blir helt varm. Jag håller med i det hon skriver, det finns ingen bättre känsla än när det pirrar sådär lite extra och man inte kan låta bli att le. Jag vet dessutom att jag skulle kunna få den känslan nu med en gång om jag bara släppte på kontrollen. Om jag bara lät mig själv njuta och falla. Men det finns så många om och men som stoppar mig. Hade aldrig tänkt tanken att det skulle bli såhär för 2-3 månader sedan när jag och T gick ifrån varandra.

Jag är en sån typiskt tjej man ser i filmer, jag faller för första bästa som ger mig uppmärksamhet, förutsatt att han ser bra ut och har en hel del innanför pannbenet. Men sen ibland dyker där upp folk som man vet att man inte borde släppa in. Folk som man vet inte är bra för en, men lik förbannat står man där en dag och väntar på att han ska smsa eller känner hur det suger till i magen av nervositet när han väl gör det. Jag älskar den känslan. Att va så nervös att jag bara vill sjunga genom marken när jag vet att jag ska träffa honom, eller känslan av att inte kunna sluta le för att han är så fin att titta på, eller rent av känslan av att hela världen runtomkring försvinner när han ser dig i ögonen.

Du är en fin kille, jag vet att du tycker om mig och jag är helt klart intresserad av dig men ändå är jag inte okej med att släppa på kontrollen och låta mig själv känna allt det där underbara. Har bara varit singel i 2 månader nu, jag borde egentligen inte redan hitta någon att falla för igen. Jag borde leva livet, jag borde gå ut på krogen och kyssa en ny kille varje gång. I alla fall några månader till. Men ändå går tankarna till dig varje dag.

Kan ju avsluta detta långa inlägg med att säga att jag inte alls menar detta som ett negativt inlägg, snarare ett positivt. Jag vet att jag älskar uppmärksamheten jag kan få av killar men samtidigt har jag kommit så långt att jag känner att jag egentligen inte behöver den för att må bra. Och till er som inte gett mig chansen att visa hur bra jag är. Det är er förlust och jag tänker inte hänga upp mig på er. Jag behöver inte er för jag har ultra fina vänner som finns där vid min sida i stället <3

Här hade jag tänkt lägga in ett citat men det står av någon anledning helt still i mitt huvud och jag kommer inte alls ihåg vad det var jag tänkte skriva. Heja mig! Aja kommer jag på det kommer det i ett annat inlägg!

Nu ska jag skriva om Coloradofloden och konsekvenserna som skulle kunna inträffa om dammen som tillhör floden skulle brista!