Jag lever och jag kommer överleva! Men just nu måste jag ha en paus från allt! Jag älskar mina otroligt fina vänner men kan inte finnas där för dem om jag själv inte är okej. Jag har ägnat de senaste 4 dagarna till att plocka upp mig själv (vilket jag äntligen lärt mig att göra), jag måste bara ha några dagar till på mig. Jag är inte mer än människa och kan inte finnas på alla håll och kanter på en gång fast jag vill. Må hända att jag är lite egoistisk men vad hade jag varit för vän om jag inte hade kunnat engagera mig hel hjärtat i dem som betyder mest för mig. Finns alltid här för er men just nu kämpar jag med mina egna demoner. Min S.A.D och att bli utbytt. Men som sagt jag är på väg upp igen och kommer snart va tillbaka i mitt vanliga jag! Jag försöker inte heller använda min S.A.D som en ursäkt men det förklarar så mycket av mitt beteende när man vet vad det är jag är drabbad av.
Jag tackar även vädergudarna att det varit såpass bra väder de senaste dagarna, det har lindrat sjukan lite och inte gjort det fullt så jobbigt som det kunde ha varit om vädret varit sämre.

E och M - ni betyder allt för mig och jag älskar er! E du har varit igenom min S.A.D med mig många gånger och du vet hur det är och hur du ska hantera det. M du går igenom det med mig för första gången. Det verkar som att jag är den kallaste människan på denna jord och som att jag inte bryr mig. Men det gör jag, jag bryr mig mer än vad någon annan förstör men just under ett anfall kan jag inte hantera saker alls. All min energi går till att komma ur sängen på morgonen och till att hålla fasaden uppe. Jag framstår som världens suraste men det enda jag gör egentligen är att försöka överleva! På nätet är jag social och pratar med folk så att det ska verka som att allt är bra men egentligen vill jag bara att alla ska försvinna från mig och lämna mig ifred. Samtidigt som jag vill att folk ska finnas där för mig. Mycket förvirrande vill jag lova!
Jag kan dessutom försäkra alla läsare om att ni inte sett någonting av min S.A.D än. För än är vädret som sagt ganska bra och inte alls så jobbigt som det kommer bli.
Stressen över skolan, över pengar, över julklappar, över mina vänner plus det kommande vintervädret gör att det går runt i huvudet av tankar på mig. Jag kommer gå under och i princip försvinna från jordens yta. Ibland kan det gå flera veckor utan att man hör av mig.

Som sagt jag är inte elak eller känslokall, jag är en diagnos. Jag har den på papper och skulle aldrig ljuga om det.

//Hon som kämpar mot det inre mörkret