När allt känns som hugg i själen. Saknar Ozzy utav bara fan, hatar de som bara försöker finnas där men hatar de som inte ens försöker ännu mer. Saknar dem som verkligen inte borde saknas och undviker dem som tror att jag alltid finns där för dem (och ni som nämns nedan undviks aldrig medvetet, för er älskar jag!)

Gör det absolut dummaste man kan göra när man är nere: lyssna på ballader i ett mörkt rum med endast några stearin ljus. Tårarna flödar. De enda tre godkända människorna i mitt liv för tillfället är Emelie, Mackan och Cicci! Hade gått under utan dem tre.

Emelie för att jag vet att jag alltid har henne där om jag skulle behöva men även för att jag vet att hon ger mig det utrymme jag behöver utan att pressa mig till att höra av mig till henne. Saknar henne galet mycket vill jag lova. Hon som efter 10 år känner mig bättre än någon, hon som bara behöver säga "att hon förstår" och jag vet att hon verkligen förstår hur jag känner mig.

Mackan för att han smsar mig varje dag och frågar hur det är med mig. För att han peppar mig och för att han låter mig vara mig även om det innebär att han själv inte får som han vill. Han som vet de dåliga egenskaperna och fortfarande uppmuntrar mig till att vara mig själv i alla lägen. Han som inte tar illa upp för att jag säger vad jag tycker, tänker och framför allt känner.

Cicci för att jag vet att hon fortfarande trots att vi knappt ens pratat de senaste åren kan få mig att känna mig som världens bästa. För att de peppande lapparna jag fick av henne när jag fyllde 20 fortfarande får mig att känna att jag faktiskt är så jäkla bra!

Och allt detta drog igång för att jag inte fick mitt xbox som jag förväntade mig imorse. Vill inte ha S.A.D, jag är för fan mer labil än en jäkla lavin för sjutton! Hon som blir paralyserad när saker inte går som hon planerat eller hoppats, hon som låter ångesten äta upp henne i stället för att se det ljusa med att det inte blir som hon tänkt. Hon som har sån fruktansvärd ångest över framtiden och pengar. Hon som just trillade in på en Michael Bublé låt och lugnade ner sig.

Hon som fick ångest för att världens goaste Macka (Ja Marcus jag menar dig!) ville lägga ut en 50-lapp åt henne på en grej som en typ av julklapp. Hon som tvingar honom att ta tillbaka pengarna för att hennes samvete inte ska äta upp henne. Hon som är utmattad efter att endast sovit runt 3-4 timmar de senaste nätterna utan sammanhängande sömn. Hon som gnäller och är negativ för att imorgon ta på sig leendet och visa omvärlden att hon är okej.

Jag är inte okej, jag saknar min lilleman. Jag har fått nog av tragedier. Vet precis vart mitt överdrivna kontrollbehov vuxit fram ur. Jag har alltid velat veta vad som ska hända om jag skullat något stans och gärna planerar i förväg några dagar så jag vet vad som gäller. Men sedan inbrottet för 4,5 år sedan har jag blivit extrem. Att fyra äckliga drogpåverkade män kan förstöra ens liv på så kort tid. Den fruktansvärda rädsla som aldrig riktigt släpper. Den rädslan som försöljer en överallt. Den rädslan som finns där även om man inte ens själv inser att man är rädd. Den rädslan som har gett mig ett sjukligt kontrollbehov på min omgivning.

Lyssnar på en låt de sjunger "Where are you. In my head I'm screaming for something". Precis så känner jag nu. Vet att jag fattas något och jag vet att mitt hjärta ropar efter det men jag vet inte vad det är!

//Hon som har jullov men håller på att bryta ihop på grund av pressen på sig själv