Undrar om inte ödet tycker det är väldigt kul att spela på mitt tålamod. Igår va en sjukt bra dag men en sjukt bra människa. Fröken Cicci! Hon var en av mina bästa vänner i grundskolan men efter att vi bytte skola och gick i olika klasser gled vi ifrån varandra och träffades bara lite då och då. Och det blev mer och mer sällan. Nu va det ungefär 2 år sedan vi sågs sist men igår fick vi äntligen tummarna ur och träffades. Det blev lite ärenden och sedan Kina buffé, och så en runda hem till henne. ¤ timmar spenderade vi på att prata och vi hade lätt kunnat prata 4 till om jag inte varit tvungen att åka hem och plugga. Damn you school!

Det är så konstigt med henne. Det är som sagt 2 år sedan sist men vi pratar på som om det va 2 dagar sedan vi sågs senast. och då pratar vi knappt om gamla minnen utan 80 % av samtalet handlade om nutida saker. Det märktes dock att vi båda två hade mycket att säga för vi anbröt varandra ganska ofta och halkade in på nya ämnen!

Jag passade även på att inviga ett par av mina nya strumpbyxor - har glömt hur skönt det faktiskt är att gå i strumpbyxor!



Men för att komma till det rubriken och inledningen av inlägget handlar om. Igår va som sagt en riktigt bra dag och idag är jag sjuk! Jag menar, kom igen!

//Hon som undrar om ödet kan sluta spela spratt