Nu sitter jag själv i mörkret å lyssnar på mysiga rockballader.
Å ja detta blir ett långt inlägg bara så alla vet det..

Har ganska mycket huvudvärk å jag borde egentligen gå å lägga mig. Har ingen lust bara, iaf inte själv. Hade varit skönt att ha någon att prata med just nu. Saknar en massa människor atm. Livet har konstiga vägar att gå vill jag nog påstå.
Igår va det ett år sen min farfar dog. Känns ganska skumt. Jag spenderade grymt mkt tid hos min farfar och farmor under min uppväxt. Favorit besöksmålet va helt klart Fredriksdal i Hbg. Har gått å tänkt på ett av de starkaste minnena jag har därifrån sen igår.

Jag hittade en trevlig pojk där som va ungefär lika gammal som mig själv. Vi kan väl ha varit sex, sju år något skulle jag kunna tro. Jag kommer inte ihåg vad han hette men jag kommer ihåg att vi sprang iväg ihop å gömde oss i en häck för våra far- och mor föräldrar. Som vi skrattade.

Det är konstigt att vissa minnen sitter så djupt som egentligen inte har varit så speciella. Jag menar det finns saker jag gärna velat kunna komma ihåg som har varit jätte viktiga för mig, men ändå kan jag inte se dem lika klart som just det minnet med den här pojken.
Jag antar att det ändå måste ha spelat stor roll för mig med tanke på att jag fortfarande kommer ihåg det.
Haha en sak kan jag ju va övertygad om, jag har alltid kommit bättre överrens med pojkar än flickor när det gäller vänskap.
Ni killar är mycket lättare att förstå sig på i en vänskapsrelation. I en kärleksrelation är ni hur skumma som helst dock.
Jag har väldigt, väldigt få tjej-kompisar, men en hel del killkompisar. Ibland saknar man att ha en näsa tjej kompis som man kan prata med allt om. Jag har iofs David som är bra på allt :P Grymt bra vän <3

Ibland känner jag mig som svampbob.

Helt störd i huvudet, men där är ändå något som folk fastnar för.
Fast så fort man har börjat komma mig nära inpå så stänger jag av. Hatar att släppa folk nära.
Fanns en som kände mig utan och innan dock. Men det är länge sedan å det va innan jag råkade ut för en massa saker. När jag inte hade så mkt i bagaget.
Johan.
Jag visste inte hur bra jag hade det.
Framför mig nu har jag min anslagstavla. Å på den har jag mkt minnen, t.ex. en biljett från elafantridning från 2000, en smaling konsertbiljetter, autografer, kort av olika innebörd, saker som har med körkortet att göra å bilder.
Har bilder på artister, min farmor & farfar, klassen från högstadiet och jag har en bild på mig å Johan från balen vi gick på tsm i nian.
Den bilden är rätt kul egentligen. Jag är blond, har ljusgrön klänning och världens fulaste solbränna. Men vafan. Vi va ett annorlunda par, men vi funkade rätt bra ihop.
Tills jag insåg att jag inte hade så mycket känslor för honom som han för mig. Han va för på.
då ville jag inte ha det så, men nu för tiden vill jag inte va ifred. Som sagt, det är underligt vilka vändningar livet kan ta.
Det är fyra år sen.

Dock fick jag reda på en sak för ett tag sen. I 20 års åldern så sätter ens hormoner igång å bråkar med en igen. Inte alla, men en hel del råkar ut för det. Jag är starkt övertygad om att mina hormoner har varit/är med å leker med mitt huvud och humör. Men nu håller det på att bli lite vårigt å humöret börjar leta sig upp igen :P Inte illa, inte illa :P

Nu är klockan 23.24 och jag borde sova. Försöker bara komma på vad det är jag känner för tillfället. Kan inte sätta fingret på det och det gör mig frustrerad. Aja, antingen kommer jag väl på det eller så glömmer jag väl bort det.

Until next time
Make love, not war
*vinkvink*