Hmm, då va man på sitt andra besök idag och hon tycker jag kan klara det själv redan.
Men jag är väldigt osäker på det. Hon säger att jag måste ändra mina tankar och jag har gjort det en del. Men så fort det kmr en motgång är jag nere i skiten och kryper igen. Jag är så sjukt osäker på allt och alla nu mera.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vem jag själv är längre, jag vet inte vart jag hör hemma eller vad som är jag.
Jag har så lätt för att börja gråta nu för tiden och jag kan bara inte stoppa tårarna. Känns som att jag har hamnat i puberteten igen eller något sånt. Såhär har jag inte mått sen jag va 14.

Jag vill kunna lita på folk, jag vill kunna skratta och verkligen mena det, jag vill inte behöva gå och tänka att det värsta ska hända hela tiden.
Jag tror jag skulle behöva komma bort från allting ett tag. Bara va någonstans där jag kan ta det lugnt och slippa försöka va någon jag inte är. Slippa tänka på vad jag säger och gör. Slippa va rädd för att såra folk eller förlora dom för den delen.
För jag är en sån människa...
Man står inte ut med mig hur länge som helst. Ingen stannar kvar, särskilt inte dom jag mest vill ska stanna kvar.
Å ja jag inser att det kan vara mitt eget fel. Att jag stöter bort människor. Men jag göt ju enbart det för att slippa bli så sjukt sårad i långa loppet. Då är det ju bättre att bli lite sårad och mista en människa i början än att få ha en människa i sitt liv i kanske ett år för att sedan stå helt ensam kvar med ett brustet hjärta... igen...

Det finns egentligen bara en som har stått ut med mig i hur många år so helst och det är du Emelie.
Jag är jätte ledsen att jag har stött bort dig den senaste tiden. Jag har abara känt att du har gjort samma sak mot mig och jag har mått pyton den senaste veckan så jag har inte riktigt orkat ta kontakt med någon som inte har tagit kontakt med mig.
Men bara så du vet, du betyder precis lika mkt för mig nu som du gjort alltid.

You meen the world to me <3

I'm just a mess right now.